Något jag verkligen bär mig med från mitt liv är en skrivarkurs på fyra dagar som jag gick på för så längesedan som 2001. Den var bara fyra dagar och jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att en skrivarkurs skulle kunna väcka så mycket känslor.
Det var precis efter min separation från ett långt samboförhållande. Jag hade alltid haft en önskan att gå på skrivarkurs och nu bestämde jag mig för att det var dags. Ibland kan jag undra varför det ska till omvälvande saker i ens liv som gör att man plötsligt gör saker man länge velat göra. Kan man inte bara göra det ändå?
Skrivarkursen var på Lövstabruk utanför Uppsala. En vacker och inspirerande plats. Utmärkt för både rekreation och skrivande.
Det var mycket speciell känsla när vi träffades vi människor som alla det gemensamt att vi ville uttrycka oss i skrift. Man sneglade på varandra och undrade vilka vi var. Jag minns speciellt en kvinna i femtioårsåldern. Välvårdat yttre, självsäker och presenterade sig som psykolog. Hon skrev en betraktelse om när hon var barn och gick på bibliotek, och efter att läst upp det fick hon lite negativ feedback. Inte illa menat på något sätt, men hon tog iilla vid sig och började gråta. Hon sade mellan tårarna att det här klarar jag inte, och fortsatte med att berätta att hela hennes liv hade krisat ihop.
En psykolog i kris men självklart kan det vara så . Vi stöttade henne och det visar ju bara vad lite man vet om människor under vad som ser ut som en självsäker yta.
Vi fick som första uppgift att skriva en japansk dikt en s. k haiku. Då bröt en av deltagarna ihop och sade att hon klarade inte det och fick prestationsångest. Man ser redan här vad mycket som kommer fram mellan oss människor på en kurs. Vi pratade om det i gruppen, och personen kände helt enkelt inte att hon klarade att skriva dikten och fick hoppa över.
Kursen var upplagd så att vi alla fick välja ett ämne som vi ville jobba med och skriva om. De flesta valde något som hade berört dem djupt i livet och så även jag. Det var ganska tunga ämnen som dök upp och en kvinna skrev om hur hon miste sitt nyfödda barn. Jag minns det forfarande för det var så starkt. En man stack ut ordentligt i vår grupp och i skrivandet för han skrev om naturen och sommaren. Hans skildringar var sådana att man inte kunde låta bli att le och det märktes hur han älskade naturen..
Det var en intressant sak i kursen som helthet. Vi var åtta personer som aldrig hade träffats tidigare och inte kände varandra. På en kort tid lärde vi oss känna igen varandra på sättet att skriva. Ganska fascinerande.
Sista dagen på kursen fick vi läsa upp det vi skrivit. Det jag inte var beredd på innan kursen var att det blev mycket gråt från oss deltagare. Skrivandet är naturligtvis en typ av terapi. En annan sak jag inte var beredd på att det var så starkt att läsa upp det man själv skrivit och höra sina egna ord. Jag minns att jag skrev om min separation och att jag innan jag började läsa mumlade för mig själv som en besvärjelse. Jag ska inte gråta, jag ska inte gråta. Hur gick det? Jag läste några ord och sedan grät jag hejdlöst och kunde inte forsätta läsa.
Läraren tog det dock lugnt- säkert van kan jag tänka så här i efterhand - och vi hade ett fint samtal i gruppen om smärtan med att skriva. Så småningom kunde jag fortsätta läsa, och jag minns hur mycket det betydde för mig de kommentarer jag fick om min text och vad de andra såg i den.
Jag var inte ensam om att gråta och det är många som blir förvånade när jag berättar om skrivarkursen och att vi var så många som grät. Det visar bara hur starkt det skrivna ordet är. Jag tycker det är väldigt fint att man kan möta dessa okända människor och ge varandra så mycket på det sätt vi gjorde.
Läraren var ocksä väldigt bra och en viktig sak som man inte för glömma i sammanhanget. Gråten var välgörande men vi lärde oss också väldigt mycket om skrivandet. Ibland var det bara som trolleri när läraren lämnade ett förslag och gjorde om en mening som deltagarna skrivit. Det var som orden dansade av sig själva, och man bara kände att det är så här det ska vara.
Idag är det en vackar höstdag och lördag. Veckan har varit intensiv då jag har varit ovanligt mycket uppbokakd på kvällarna. I helgen inget bestämt utan jag följer turneringen TePe Sigeman och rapporterar även om den på Sveriges Schackförbunds hemsida.
Det är bra sändning att följa och det jag tycker om med turneringen är att det är lång betänktetid. Det ger spelarna tid att fördjupa sig i slutspel och det varit många intressanta slutspel fast det bara varit två ronder. Som en extra bonus är Ulf Andersson med som gästkommentator. Han fick titeln slutspelsexpert igår av Stellan Brynell och stämmer ju hur bra som helst. Borde nästan finnas en starkare titel med tanke på hans förmåga. Så imponerad igår av hans sätt att se hur Jorden Van Foreest skulle kunna bygga upp ointagligt fort mot Nihal Sarin. Det är som han bara ser inom sig hur pjäserna ska placeras..
Jag fortsätter att lösa mina fem dagliga problem på Chess 24. Igår var jag trött och ofokuserad och klarade bara ett. Idag gick det bättre och jag löste fyra. Skulle vara roligt att kunna lösa alla fem någon gång.
Daniel King hade ett fint problem på sin Youtube kanal och jag lägger upp det här nedan.
Svart är vid draget. Som synes hotar vit att ta dam på a8. Vad kan svart göra här? Som vanligt blir det lösning i nästa inlägg.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS